Massageterapeuter

Anma

Anma är en traditionell japansk massageform vars historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ordet anma används också som beteckning på en person som utövar anma. Den mer moderna massageformen shiatsu bygger till stora delar på anma.

Anma räknas till en av de mer hårda massageformerna, bland annat eftersom en behandling kan innehålla kraftfulla greppande rörelser vars syfte är att öka blodflödet till muskler och djupt liggande vävnader. Även kraftfull akupressur där knogarna används kan ingå som en del av en anma-behandling.

Till skillnad mot många andra sorters massage är det vanligt att klienten behåller sina kläder på under behandlingen.

Teknik

amnaAnma använder många tekniker som vi känner igen från andra sorters massage. De sju traditionella teknikerna för anma är:

  • Att trycka och att röra handen över en del av kroppen samtidigt som man applicerar mjukt tryck.
  • Att knåda och att ta tag i och hålla en del av kroppen i ett fast grepp.
  • Att stärka
  • Att trycka ihop
  • Vibrationer
  • Att trumma med fingrarna
  • Så kallad ”handmusik”

Dessa tekniker används för att påverka vissa punkter och linjer i kroppen som inom anma-traditionen anses vara särskilt viktiga.

Under 1600-talet utvecklades tekniken ampuku av Shinsai Ota och den ingår sedan dess i anma tillsammans med de sju äldre teknikerna. Ampuku används för massage av magen.

Bakgrund

Anma tros ha utvecklats ur massageformen Tui Na. Tui Na har sitt ursprung i Kina och är knuten till taoismen. Tui Na spred sig till Japan under Naraperioden (710 – 793 f Kr) och började användas på offentliga sjukhus.

Under det tidiga 1300-talet skapades den distinkta massageformen anma av Akashi Kan Ichi, men det var inte förrän på akashi-kan-ichi1600-talet som metoden blev vitt spridd. Den blinde akupunktören Sugiyama Waichi (1614–1694) var en förespråkare av anma och hjälpte till att sprida behandlingsformen i Japan. På 1600-talet skrevs en del böcker om anma, bland annat Fujibayashi Ryohakus Anma Tebiki (anmamanual). Det var också nu som kringresande massörer började erbjuda anma, vilket hjälpte till att sprida bruket.

Under 1800-talet började anma förknippas med den njutningssökande urbana livsstilen ukiyo, vilket gjorde att den sammankopplades med prostitution och annan skörlevnad. Detta gjorde att anma fick dåligt rykte i Japan. Under Menijiperioden (1868 – 1912) slog västerländsk medicin igenom i Japan och detta minskade ytterligare anmas popularitet. Samtidigt fungerade anma som inspiration för den framväxande massageformen shiatsu, och tekniker från anma inkorporerades även i vissa västerländska massageformer.

Anma dog inte ut helt utan förekommer fortfarande som en fristående massageform, både i Japan och utomlands. I Japan är det hälsomyndigheten i varje enskild prefektur (todōfuken) som är ansvarig för att licensiera utövare av anma.

Blinda massörer

Den ovan nämnda akupunktören Sugiyama Waichi var blind och allt sedan hans tid har anma haft en stark koppling till blinda massörer. Sugiyama Waichi grundade flera skolor i Japan där blinda kunde lära sig anma.

Under Edoperioden (1603 – 1868) ändrades den japanska lagstiftningen så att enbart blinda fick utöva anma. Trots att den lagen numera inte gäller är det fortfarande väldigt vanligt att blinda personer i Japan arbetar som anma.

När de allierade ockuperade Japan efter andra världskriget förbjöds många delar av traditionell japansk kultur av General MacArthur och förbudet omfattade anma. Detta gjorde att den stora andel av Japans blinda som tidigare försörjt sig genom att utöva anma förlorade sina jobb. När Helen Keller fick reda på vad som skett kontaktade hon regeringen i USA som ingrep och återigen gjorde anma lagligt i Japan.