Massageterapeuter

Kraniosakralterapi

Kraniosakralterapi (KST) är en alternativmedicinsk behandlingsmetod där terapeuten använder sig av mjuk beröring för att manipulera kraniet. Det förekommer också att terapeuten berör klientens ryggrad och höfter.

De viktigaste områdena för KST-behandlingen är kraniet och korsbenet. Korsbenet heteros sacrum på latin; namnet kraniosakralterapi är alltså bildat av namnen för skallen och korsbenet. Korsbenet (sakralbenet) är ett stort triangulärt ben som utgör en del av ryggradens nedre avslutning. Det är placerat mellan de två höftbenen och utgör en del av bäckenets bakre väg.

Utövare av KST anser att de kan uppfatta små rytmiska rörelser när de känner på skallens ben och att dessa rörelser beror på tryck från cerebrospinal vätska eller arteriellt tryck. Vidare anser de att selektivt tryckande på skallens ben kan manipulera benen för att uppnå hälsofördelar.

Enligt förespråkarna av KST kan terapeutens manipulation reglera flödet av cerebrospinalvätskan och förbättra klientens ”primärandning”. KST bygger till stora dela på en hypotes om en så kallad Primary Respiratory Mechanism (PRM) eller primärandning som man ibland säger på svenska. Enligt William Garner Sutherland, som lade fram denna hypotes, beror rörelser i vätskan innuti kraniet på interaktionen mellan fyra faktorer: artärblod, kapillärblod (hjärnvolym), venöst blod och cerebrospinal vätska.

Kraniosakralterapi ska enligt utövarna bland annat kunna behandla psykiskt stress, migrän, nack- och ryggbesvär, och vissa kroniska smärttillstånd, bland annat fibromyalgi.

Det finns inte några vetenskapliga bevis för att kraniosakralterapi ger alla de hälsofördelar som utövarna hävdar. Enligt American Cancer Society kan dock KST ge viss hjälp mot stress och spänningar.

Behandling

Under ett behandlingstillfälle placerar terapeuten sina händer på klienten för att känna in de kraniosakrala rörelserna. Enligt utövare av KST kan de känna kraniosakrala rörelser orsakade av den fysiologiska mekanik som omfattar skallen med dess fogleder, korsbenet och dess förhållande till höftbenen, ryggkotorna, hjärnhinnorna, hjärnan samt ryggmärgentillsammans med ryggmärgsvätskan och dess cirkulation.

Terapeutens känsla av att vara på samma våglängd som sin klient och kunna läsa av denne kallas för entrainment.

Klienter rapporterar vanligen en känsla av djup avslappning under och efter behandlingstillfället. Vissa känner sig lite yra.

Det finns mycket få rapporter om negativa effekter av KST-behandling. I en studie drabbades 5% av patienterna av biverkningar, men det rörde sig om patienter diagnostiserade med traumatiska hjärnskador och siffran är därför inte nödvändigtvis överförbar på den allmänna populationen.

Bakgrund

Kraniosakralterapin utvecklades på 1970-talet av John Upledger D.O. Hans utgångspunkt var den kranio-osteopati som utvecklades av William Garner Sutherland på 1930-talet. William Garner Sutherland (1873-1954) utvecklade kranio-osteopatin efter att ha inspekterat skallbenets delar.

Enligt Upledger själv var det stora skillnader mellan kranio-osteopati och kraniosakralterapin, men dagens utövare ser ofta de två som mycket närbesläktade.

”Dr. Sutherland’s discovery regarding the flexibility of skull sutures led to the early research behind CranioSacral Therapy – and both approaches affect the cranium, sacrum and coccyx – the similarities end there.” – John Upledger

Under perioden 1975 – 1983 arbetade Upledger vid Michigan State University som forskare och professor. Tillsammans med neurofysiologen och histologen Ernest W. Retzlaff satte han ihop ett forskarteam för att vetenskapligt pröva Sutherlands hypoteser om skallbenets rörelser och rytm. Upledger och Retzlaff publicerade så småningom sina resultat, som de ansåg gav stöd åt Southerlands påståenden. Senare granskningar av studierna har dock visat att Upledger och Retzlaffs forskning inte nådde upp till den standard som krävs för att den ska kunna anses ha bevisat vare sig Sutherlands hypotes om skallbensrörelser eller kraniosakralterapins effektivitet.